
Herre jävlar! Gudars skymning! Jädrar. Med dessa utrop inleder jag följande textmassas meningslösa ordflöde, av ingen som helst anledning. Jo, kanske för att på något vis fånga läsaren – Carpe Lector som det heter på latin. Vad mitt infantila, debila och imbecilla ordbajseri skall handla om denna gång? Jag vet inte. Jag vet inte.
Jag har ju inte ens fått några direktiv, typ ”Nils, din satans stockbängel och kankelpåse, skriv en bokrecension”, eller ”knåpa nu ihop ett kåseri inom tre minuter, och kul skall det vara, helst spirituellt, om inte annat moraliskt uppbyggligt och personlighetsdanande”, som det annars brukar låta.
Jaha. Eftersom jag inte förbereder mina texter måste jag mer eller mindre komma på vad jag skall skriva om samtidigt som jag skriver om det. Jag skulle ju också kunna låta bli att skriva tills jag hade en tanke att förmedla. Men icke.
Ah! Där! Så: nu kom det till mig, likt en ingivelse från ovan, som vore jag mottaglig för all världens samlade kunskap på en och samma gång; En profet. Eller Un prophète som den heter på franska, denna alldeles utmärkta film - fransk film är oftast utmärkt utom då den är dålig. Un prophète är utan tvekan en av årets bästa filmer, möjligtvis i konkurrens med den likaledes utomordentligt fantastiska Winter’s bone. ”Men… hur kan man uttrycka sig sådär kategoriskt utan att ha ens sett alla årets filmer?” Ja, säg det.
Vad den handlar om? Jo, jag kommer till det, om jag bara ges chansen. Un prophètes yttre skeende skulle kunna sammanfattas ungefär som följer; den unge brottslingen Malik El Djebena som har algeriskt ursprung döms till ett sexårigt fängelsestraff för ett brott (som jag inte lagt på minnet), och hamnar genast i klorna på den korsikanske maffiabossen César. Denne är en riktigt sadistisk jävel (han ser för övrigt exakt ut som Plura, men inte lika barmagad) som åtnjuter tämligen generösa privilegier i finkan. Plitarna gör mer eller mindre som César vill. Malik tvingas av denne niding att mörda en arabisk intern – det pågår motsättningar mellan de olika falangerna innanför murarna, främst mellan de korsikanska och muslimska gängen. Hur som helst, araben, som heter Reyeb, måste av någon anledning tystas (oklart och oviktigt varför). Efter viss tvekan, samt ett och annat dödshot, går Malik med på att ta Reyeb av daga. När han väl gjort det, på ett synnerligen vidrigt och blodigt vis, finns det ingen väg tillbaka. Nu tillhör Malik César. Men sådan är nu den unge slyngelns natur att han inte tänker acceptera att bara vara någon annans springschas. Parallellt med de olika uppgifter han utför åt korsikanerna, inleder han en egen karriär som knarklangare, inifrån fängelset, samtidigt som han utåt sett sköter sig exemplariskt, studerar, läser etc. Malik börjar också umgås med muslimska gängen, och spelar ut de olika falangerna mot varandra. Den döde Reyeb avlägger reguljära besök i Maliks cell, sitter och hänger, dricker kaffe, småpratar, röker (röken sipprar ut från den uppskurna halsen - ”kan du inte sluta med det där, det är äckligt”, tycker Malik, och det kan man ju kanske hålla med honom om). Reyeb är inte otrevlig på något sätt, men det är ju klart att Malik tycker det känns lite skumt att sitta inlåst med den han mördat. Hur som helst, saker dras till sin spets och det säger sig självt att allt kommer att gå åt skogen.
Det fina med Un prophète är att den inte följer genrefilmens, i detta fall fängelsefilmens, typiska dramaturgi och hopplöst utstakade riktlinjer. Här finns plats för kontemplation, lugn och filosofiska betraktelser, vardaglig anstaltstristess såväl som en sorts magisk realism. När så intrigen emellanåt tätnar gör den det ordentligt, och filmen blir otroligt nervig och obehaglig.
Om det inte lät så förbannat larvigt och kritikermässigt skulle jag säga att Un proph. (jag förkortar titeln för att spara lite tid) är oerhört vacker, poetisk, suggestiv och gripande. Det är ju precis vad den är, men framförallt jävligt bra. Lysande skådisar, fantastiskt foto, innovativ berättarteknik och en riktigt bra story (också detta lät ju hopplöst klyschigt, jag ber ödmjukast om ursäkt).
Jag kan dessutom personligen relatera till Maliks situation som förtappad kriminell utan hopp om bot eftersom jag precis fått fortkörningsböter (hela 8 kilometer för fort). Det blir en så mycket starkare upplevelse att se Un prophète när man, som jag, helt kan leva sig in i den förhärdade brottslingens förvridna tankevärld.
Vänta nu: Finns Un prophète på Sandvikens folkbibliotek? Ja, vad tusan, det måste den väl göra. Har faktiskt inte kollat… skit, det verkar int - jo det gör den, jag tittade precis efter. Naturligtvis finns Un prophète på Sandvikens bibliotek. Sveriges bästa bibliotek.
Jag återanknyter till Winter’s bone, helt oförhappandes och som taget ur luften (vilket det ju är). Denna eminenta film bygger på en lika eminent roman med samma namn av Daniel Woodrell. Country noir kallas genren Woodrell verkar i - hårdkokta historier mot en fond av berg, skogar, hängselbraller, husvagnar, hagelbössor, incest, ekorrstuvning, tandlösa munnar, extrem fetma, våld, skrotbilar, hockeyfrillor, misär, fattigdom och banjos. Så in i helvete bra är den, Winter’s bone, såväl filmen som boken. Två fantastiska verk som står på egna ben. Grotesk, fruktansvärd, våldsam, brutal och vacker som en… som nåt jättevackert. Extra roligt att den handlar om en ung tjej som helt respektlöst går emot en värld av förstockad, vidrig brutalitet, det vill säga patriarkatet. Romanen finns på Sandvikens bibliotek (den heter En helvetes vinter på svenska), liksom många andra av Woodrells böcker, som alla utspelar sig i de gudsförgätna Ozarkbergen i Missouri. Låna dem (inte bergen, böckerna). Köp dem. Skriv av dem (våra far- och morsföräldrars motsvarighet till nedladdning).
Jag har ju inte ens fått några direktiv, typ ”Nils, din satans stockbängel och kankelpåse, skriv en bokrecension”, eller ”knåpa nu ihop ett kåseri inom tre minuter, och kul skall det vara, helst spirituellt, om inte annat moraliskt uppbyggligt och personlighetsdanande”, som det annars brukar låta.
Jaha. Eftersom jag inte förbereder mina texter måste jag mer eller mindre komma på vad jag skall skriva om samtidigt som jag skriver om det. Jag skulle ju också kunna låta bli att skriva tills jag hade en tanke att förmedla. Men icke.
Ah! Där! Så: nu kom det till mig, likt en ingivelse från ovan, som vore jag mottaglig för all världens samlade kunskap på en och samma gång; En profet. Eller Un prophète som den heter på franska, denna alldeles utmärkta film - fransk film är oftast utmärkt utom då den är dålig. Un prophète är utan tvekan en av årets bästa filmer, möjligtvis i konkurrens med den likaledes utomordentligt fantastiska Winter’s bone. ”Men… hur kan man uttrycka sig sådär kategoriskt utan att ha ens sett alla årets filmer?” Ja, säg det.
Vad den handlar om? Jo, jag kommer till det, om jag bara ges chansen. Un prophètes yttre skeende skulle kunna sammanfattas ungefär som följer; den unge brottslingen Malik El Djebena som har algeriskt ursprung döms till ett sexårigt fängelsestraff för ett brott (som jag inte lagt på minnet), och hamnar genast i klorna på den korsikanske maffiabossen César. Denne är en riktigt sadistisk jävel (han ser för övrigt exakt ut som Plura, men inte lika barmagad) som åtnjuter tämligen generösa privilegier i finkan. Plitarna gör mer eller mindre som César vill. Malik tvingas av denne niding att mörda en arabisk intern – det pågår motsättningar mellan de olika falangerna innanför murarna, främst mellan de korsikanska och muslimska gängen. Hur som helst, araben, som heter Reyeb, måste av någon anledning tystas (oklart och oviktigt varför). Efter viss tvekan, samt ett och annat dödshot, går Malik med på att ta Reyeb av daga. När han väl gjort det, på ett synnerligen vidrigt och blodigt vis, finns det ingen väg tillbaka. Nu tillhör Malik César. Men sådan är nu den unge slyngelns natur att han inte tänker acceptera att bara vara någon annans springschas. Parallellt med de olika uppgifter han utför åt korsikanerna, inleder han en egen karriär som knarklangare, inifrån fängelset, samtidigt som han utåt sett sköter sig exemplariskt, studerar, läser etc. Malik börjar också umgås med muslimska gängen, och spelar ut de olika falangerna mot varandra. Den döde Reyeb avlägger reguljära besök i Maliks cell, sitter och hänger, dricker kaffe, småpratar, röker (röken sipprar ut från den uppskurna halsen - ”kan du inte sluta med det där, det är äckligt”, tycker Malik, och det kan man ju kanske hålla med honom om). Reyeb är inte otrevlig på något sätt, men det är ju klart att Malik tycker det känns lite skumt att sitta inlåst med den han mördat. Hur som helst, saker dras till sin spets och det säger sig självt att allt kommer att gå åt skogen.
Det fina med Un prophète är att den inte följer genrefilmens, i detta fall fängelsefilmens, typiska dramaturgi och hopplöst utstakade riktlinjer. Här finns plats för kontemplation, lugn och filosofiska betraktelser, vardaglig anstaltstristess såväl som en sorts magisk realism. När så intrigen emellanåt tätnar gör den det ordentligt, och filmen blir otroligt nervig och obehaglig.
Om det inte lät så förbannat larvigt och kritikermässigt skulle jag säga att Un proph. (jag förkortar titeln för att spara lite tid) är oerhört vacker, poetisk, suggestiv och gripande. Det är ju precis vad den är, men framförallt jävligt bra. Lysande skådisar, fantastiskt foto, innovativ berättarteknik och en riktigt bra story (också detta lät ju hopplöst klyschigt, jag ber ödmjukast om ursäkt).
Jag kan dessutom personligen relatera till Maliks situation som förtappad kriminell utan hopp om bot eftersom jag precis fått fortkörningsböter (hela 8 kilometer för fort). Det blir en så mycket starkare upplevelse att se Un prophète när man, som jag, helt kan leva sig in i den förhärdade brottslingens förvridna tankevärld.
Vänta nu: Finns Un prophète på Sandvikens folkbibliotek? Ja, vad tusan, det måste den väl göra. Har faktiskt inte kollat… skit, det verkar int - jo det gör den, jag tittade precis efter. Naturligtvis finns Un prophète på Sandvikens bibliotek. Sveriges bästa bibliotek.
Jag återanknyter till Winter’s bone, helt oförhappandes och som taget ur luften (vilket det ju är). Denna eminenta film bygger på en lika eminent roman med samma namn av Daniel Woodrell. Country noir kallas genren Woodrell verkar i - hårdkokta historier mot en fond av berg, skogar, hängselbraller, husvagnar, hagelbössor, incest, ekorrstuvning, tandlösa munnar, extrem fetma, våld, skrotbilar, hockeyfrillor, misär, fattigdom och banjos. Så in i helvete bra är den, Winter’s bone, såväl filmen som boken. Två fantastiska verk som står på egna ben. Grotesk, fruktansvärd, våldsam, brutal och vacker som en… som nåt jättevackert. Extra roligt att den handlar om en ung tjej som helt respektlöst går emot en värld av förstockad, vidrig brutalitet, det vill säga patriarkatet. Romanen finns på Sandvikens bibliotek (den heter En helvetes vinter på svenska), liksom många andra av Woodrells böcker, som alla utspelar sig i de gudsförgätna Ozarkbergen i Missouri. Låna dem (inte bergen, böckerna). Köp dem. Skriv av dem (våra far- och morsföräldrars motsvarighet till nedladdning).
/Nils Ahnland